Om boken: 2010 / Deras militära specialitet ansågs vara en av de svåraste och farligaste vid fronten. De var det primära målet för tyska skyttar och gevärsskyttar. När de avancerade med Röda arméns avancerade avdelningar, deltog i attacker av attackgrupper, led artillerispaningsobservatörer stora förluster. Därför är deras memoarer mycket sällsynta. Författaren till den här boken såg också döden i ansiktet mer än en gång, efter att ha marscherat med den 6:e artilleridivisionen genom genombrottet från Vitryssland till Elbe: "En kort artilleribomull åskade och stridsvagnarna rörde sig framåt. Vi hoppade upp och sprang efter dem. Snäckskal och kulor susar, det finns någon form av dis framför sig: antingen från explosioner, eller från rökbomber som avfyrats av tyskarna. Tankarna stannar då och då och väntar på våra bröder, som måste ha tid att lägga märke till och neutralisera fienden med Faustpatron. "IS"-stridsvagnar är inte rädda för ämnen, men Faustpatron är döden..." "Det karakteristiska knäcket från ett tyskt maskingevär hördes, och det var som en whiplash på mitt högra ben och brände mitt vänstra. Mina ben gav vika. Det vänstra byxbenet slets sönder, det högra benet hade två hål från vilka det rann blod. Sårad? – ropade någon. Jag nickade…»